Därför stödde jag borgarna i landstinget

I landstingsfullmäktige idag kom vi till mötet med två minoritetsförslag till finansplan (en uppdatering av budgeten). Vi visste inte vilket förslag som skulle få stöd när mötet började. Jag röstade på den borgerliga finansplanen och gav den en majoritet.

Östergötlands framtida utveckling och Hälso- och sjukvården i länet är allt för viktig för mig för att bli kort i ett svarte petter-spel. Det är inte bra att gå till fullmäktiges budgetmöten 7 gånger till under mandatperioden och låta Sverigedemokraterna fälla avgörandet. Det är upprörande att vi inte har lyckats förhandla fram en klar majoritet i landstinget för den kommande mandatperioden, och det ansvaret faller helt på de borgerliga partierna och Vrinnevilistan som inte ens har velat förhandla med några andra partier.

Värnandet om egna positioner är ingen bra början om man värnar om Östergötland och dess utveckling. Inte heller oförmåga att ta initiativ.

Vi är 101 ledamöter i landstingsfullmäktige. Vi har alla och en var ansvar inför befolkningen att sköta landstinget så bra som möjligt. Jag vill vara med och se till så att landstinget styrs med ordning, reda och nytänkande.

Den finansplan som jag ändå har röstat för har en rad svagheter:
- Den betyder besparingar för vården som kommer leda till sämre hälso- och sjukvård
- Landstinget kommer trots det inte nå sitt ekonomiska mål
- Det finns inga pengar till förbättringar inom områden där vi vet att vården inte är tillräckligt bra
- Det finns inga pengar till att täcka kollektivtrafikens kostnadsökningar eller till att göra önskvärda satsningar på utökad pendeltågstrafik
- Inga pengar till att göra klimat- och miljösatsningar

Ur ett grönt perspektiv så är kanske den största bristen att det inte finns en kritisk analys av hur sjukdomar uppstår, diagnostiseras och behandlas. Men det finns å andra sidan inte i det rödgröna motförslaget heller.

Ändå stödjer jag det borgerliga förslaget till finansplan. Varför då?
Partierna sitter fast i sina skyttegravar. Två sidor som skjuter på varandra och ofta inte ens förstår varandra. Men om man vill ta ansvar för landstingets utveckling duger det inte. Vi måste förhandla oss fram till stabila majoriteter som driver en politik vi tror på. Därför sträcker jag ut handen. Vi har sju omröstningar om budget och finansplan framför oss under mandatperioden. Nästa gång, i juni 2011, hoppas jag att vi har ett budgetförslag som har en stabil landstingsmajoritet bakom sig.

Kris, ohederlighet och ansvar

Är det någon som kommer ihåg kampanjen inför folkomröstningen om EU-medlemskap? I annonser från "Svenskt näringsliv"  sades Sverige gå en mörk framtid till mötes utanför EU. Som medlemmar var det nämligen en rad små länder som hade en mycket bättre ekonomisk utveckling än Sverige. Irland, Portugal och Spanien hade mycket bättre ekonomisk tillväxt än Sverige. Snart blir vi omkörda av dem, var budskapet.

Irland, Portugal, Spanien, är det någon som har hört talas om dessa länder i dessa dagar? Jag önskar bara att dessa lögnaktiga kampanjmakare någon enda gång fick gå igenom ett riktigt mediedrev där de får stå till ansvar för sin propaganda. Ett drev i en riktig politisk fråga, sådant som påverkar oss alla. Inte ett tramsigt privatdrev om en chokladbit eller en lägenhet eller en krogkväll. Ett politiskt drev där man ställs till svars för en lögnaktig kampanj, en nåd att bara drömma om. Medan stödpaketen snickras ihop för Irland, Portugal och kanske Spanien. Medan folket i dessa länder får betala priset för andra kampanjmakares lögner.

Kossorna ropar efter sina barn!

I en kolumn i Aftonbladet Elisabeth Höglund, mångårig journalist på bland annat Rapport medkänsla med djur, närmare bestämt med älgmammor. Hon berättar om en älgmamma som blev utom sig av förtvivlan när hennes barn sköts framför ögonen på henne.

Elisabeth Höglund skriver: Man ska inte förmänskliga djuren, men berättelsen visar den kärlek och omsorg som en älgko visar sin kalv, en kalv som hon gått med och fostrat upp ända sen den föddes i maj.

Jag kan berätta att vanliga kossor har samma känslor för sina kalvar. I augusti när bönderna skickar en massa kalvar till slakt så går kossorna och råmar högljutt i flera dagar. De ropar på sina kalvar, som de har gått med hela våren och sommaren (om de är nötboskap, dvs inte mjölkas, för annars skiljer man kalvarna från kossorna efter bara några dagar).

Det är bra att Elisabeth Höglund vaknar upp för älgarnas lidande i samband med jakt. Låt det bli ett uppvaknande för de koncentrationsläger till djurhållning som gris- och kycklinguppfödning är! Vi vet att grisar är väldigt lika människor kroppsligt, grisar används bland annat för att träna kirurgi, för att de är så lika människor. Det finns inget som talar för att de har ungefär samma känsloupplevelser som människor. Vi vet förskräckligt väl hur människor i koncentrationsläger mår. Vi ska inte ha koncentrationsläger för någon, varken för människor eller djur!

SD är inte från en annan planet

Just nu i Sverige tar hela etablissemanget och en massa engagerade människor avstånd från Sverigedemokraterna. Men Sverigedemokraternas väljare är inte människor från en annan planet. Man kan inte demonstrera bort en åsikt. I grunden handlar det om ett missnöje med dagens samhälle.

De etablerade riksdagspartierna har bäddat fint för detta missnöje. Vi har idag en arbetslöshet större än någonsin. Ingen verkar riktigt bry sig om den, Reinfeldt lyckas slippa i stort sett all kritik för den under valrörelsen. Nästan 10% arbetslöshet, och det blev aldrig en valfråga! Blocken formerade sig i god tid, den politiska diskussionen i denna valrörelse ingav inga som helst hopp om en bättre framtid. Ibland var det svårt att förstå varför man skulle välja den ena eller andra sidan.

Moderaternas valrörelse var bara yta, häng med den framgångsrike och se till din egen plånbok. Sno motståndarens image.

Socialdemokraternas valkampanj handlade om, tja? Lite plånbok, lite hygglighet, en himla massa taktiserande.

Miljöpartiets Modernisera Sverige? Himla länge var det bara konstigt för mig, ett modeord utan innebörd. Sedan läste jag en intervju med Maria W där hon i några korta meningar faktiskt gav Modernisera-begreppet en bra och angelägen innebörd. Men det var till mig. För alla de som bara såg affischerna på stan blev det nog aldrig mer än ett tomt ord. Vi har alltid vädjat till känslor och solidaritet i våra kampanjer, t.ex. "Klimatet har ingen röst, du har det" eller "Vi lovar inte guld men gröna skogar". "Modernisera", bygg vindkraft, järnvägar etc. är däremot väldigt kallt och teknokratiskt.

Ett val och en valkampanj måste ha utrymme för de stora berättelserna, visionerna om ett bättre liv och ett annat samhälle. Annars engagerar de inte, då kommer väldigt många som inte trivs med livet idag att vända sig till andra som har en annan berättelse än den om hundra spänn i plånboken eller ett snabbtåg som man aldrig kommer ha råd att åka med.

Att demonstrera mot Sverigedemokraterna och att demonisera dem tror jag bara kommer att vidga klyftan i Sverige, det kommer att stärka SD. Det bästa sättet att bekämpa främlingsrädsla, syndabockstänkande och sverigedemokrater är att ge människor hopp om ett annat, bättre liv genom en politik och en politisk diskussion som handlar om gemenskapen i samhället som vi alla så förtvivlat gärna vill tillhöra, där vi blir sedda och uppskattade för de vi är. I Stockholm (län och stad) verkar Sverigedemokraterna inte ha kommit in. Säg inte att det är en slump att arbetslösheten också är lägre i Stockholm. Säg inte att man betydligt mera sällan känner sig fjärran från "makten", de där uppe, makthavarna.

Sverigedemokraterna vill gärna att vi demonstrerar mot dem. De vill gärna bli martyrer. De har inget intresse av att testa sin politik på riktigt, den skulle ändå aldrig fungera. Det finns mängder med andra sätt att visa vårt engagemang för ett mångkulturellt och rikt Sverige.

Schlaug bloggar också om valresultat och SD

Livet är längre än mandatperioden!

Hur uttrycker man sin politiska övertygelse med några få ord? Jag tycker att Maria Wetterstrands korta videosnutt är riktigt bra på att uttrycka mycket av det.


Maria Wetterstrands brev till väljarna from Miljöpartiet de gröna on Vimeo.

Utförsäkrad och döende: Nya Moderaternas Sverige

Vi östgötar kan idag läsa i Corren, pappersupplagan, om Maria. Hon är döende i cancer. Hon går i behandling men den hjälper henne bara tillfälligt och den påverkar henne starkt. Hon kommer att dö av sin sjukdom. Maria har dock varit sjuk för många dagar. Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga regeringen beslutat om ska hon vara frisk och rehabiliterad nu. Problemet är att Maria aldrig kommer att bli frisk. Hon kommer dö av sin sjukdom.
Maria kan inte heller arbeta. Hon har inte någon förmögenhet på banken. Hon har arbetat inom äldreomsorgen. Så den sista tiden i livet måste hon söka socialbidrag för att kunna betala hyra, mat och räkningar.

Vad skall vi ha sjukförsäkingen till? För att ge oss en trygg inkomst vid sjukdom, kan man tycka. Den borgerliga alliansens förändring av sjukreglerna har satt en gräns för hur länge man får vara sjuk. Det är inte det Sverige jag vill leva i.

Regeringen skyller förstås som alltid på försäkringskassans tjänstemän. Men fallen har varit alltför många nu, det är allt för uppenbart att det inte är tjänstemännen det är fel på. Det är politiken. Om man vill ha ett tryggt och anständigt Sverige.

Rösta grönt för ett varmare Sverige utan klimatförändringar!

Andra som har bloggat om detta är: intressant, ab, emil broberg, rgr ö-götland, Mats J, 

Högerpolitikens resultat

12% av grundskoleeleverna går ut utan godkända betyg från grundskolan. Det är 14 000 elever, en ökning sedan förra året och störst andel på väldigt länge

Prestationsgraden på högskolorna, hur väl studenterna klarar att de ta poäng de måste ta, har sjunkit med fyra procentenheter på fem år.

Antalet sjukpensionärer i åldern 25-29 år har ökat med 3 000 människor de senaste fyra åren. En stor del av dessa är unga kvinnor med psykiskt relaterade besvär.

Siffrorna talar för sig själv. Fredrik Reinfeldt har varit statsminister i fyra år. Ungdomarna i Sverige klarar sig sämre än någonsin.

Besparingar och pekpinnar i skolan inte ger bättre resultat. De skolor som har lyckats bra är inte de som satsar på ordning och disciplin, utan de som satsar på att alla elever ska lära sig efter egen förmåga. Men utbildningsminister Björklund pratar på om betyg och disciplin.

Värnplikten är avskaffad, det är dags att lämna kaserngården!

Inte röd, inte blå utan grön!

Staten är inte en tomte som sprider godhet kring sig! Staten är en stor hierarkisk organisation som likriktar, toppstyr och kväser människors kreativitet. Det finns ingen anledning att applådera eller sträva efter att så mycket som möjligt ska drivas i statlig regi.

Storföretag sprider ingen välvilja kring sig. Deras enda intresse är att tjäna så mycket pengar som möjligt. När en högljudd liberal kör påstår att företagens girighet leder till det allmännas bästa är det obegripligt nys.

Människor har en inneboende kreativitet, vi vill skapa, vi vill lyssna på våra medmänniskor och vara delaktiga. Att skapa, vara med i ett sammanhang och att uppskattas för det vi gör är en är en grundläggande drivkraft för oss människor.

När man som grön pratar väl om småföretagsamhet så är det vad det handlar om. Det är inte för att det skapar så många arbetstillfällen som möjligt, ökar på BNP eller något annat slavkontrakt. Det handlar om tillit till medmänniskan och möjligheten att forma sitt eget liv. Men inte om tillit till det anonyma och rotlösa kapitalet, som girigt jagar vinst till varje pris. Inte blå, inte röd. Grön!

Valdebatt om vad?

Jag har lyssnat på ekots intervjuer med de borgerliga partiledarna under denna vecka. Intervjuarna är väldigt skickliga, de fokuserar kring frågor som är partiets dels hjärtefrågor, dels frågor där partiet i fråga har varit otydligt eller velande. Och så skatten för pensionärer, förstås.

Men vad blir det då för frågor som kommer upp?

Ja inte blir det viktiga framtidsfrågor eller ideologiska frågor om hur man ser på människorna i världen. Inte blir det något om klimat och miljö, trots att delar av Pakistan och Kina svämmar över samtidigt som Ryssland torkar och brinner upp.

Det blir ingen helhetsbild, det blir lite anekdotiskt, tycker jag. Det ger en bild av hur skickliga partiledarna är på att förklara och stå för sina åsikter. Och då vill jag nog påstå att Björklund var skickligast av borgarna, tätt följd av övriga herrar. Olofsson var inte så skicklig, och lyckades dessutom demonstrera att centerpartiet är splittrat t o m blan sina ministrar (Andreas Carlgren väger nog lätt så länge som Olofsson är partiledare. Men han har rätt att tycka vad han vill, det framhöll hon med emfas!)

PS. Björklund framstod ändå som väldigt oärlig när han förfasade sig över tanken på att friskolor skulle kunna tänkas dra ned på kvaliteten för att istället dela ut vinst. Han är ju knappast omedveten om att friskolorna har färre lärare per elev, färre behöriga lärarre per elev, ibland saknar gymnastiksal, skolbibliotek, slöjdsal och ibland t o m skolgård. 

Vårdgarantin är ingen garanti

Den borgerliga regeringen lovar nu en utökad vårdgaranti för att locka väljare. Saker som de inte talar om när de säger det är:

1. Det är inte regeringen som bedriver sjukvård i Sverige. Det är ju lätt att lova att någon annan ska göra något.

2. Vårdgarantin är ingen garanti. Nu är det så att landsting som klarar av att ge 90% av patienterna vård inom befintlig garantis gränser får en premie av regeringen. Men de upp till 10% av patienterna som inte får vård i tid får ingenting, mer än möjligheten att söka sig till en annan vårdgivare.

3. En ensidig satsning på snabb tillgänglighet för nya patienter hjälper inte de som behöver regelbunden vård. Det hjälper inte heller de som har svårt för att stå på sig när de gallras bort allt hårdhäntare av vårdcentraler och specialistkliniker som är hårt belastade.

Långa köer är av ondo, det finns inget försvar för dem. Men att bara fokusera på tillgänglighet hjälper inte de som är i störst behov av långvarig god vård. Att stirra sig blind på tillgänglighet gör att mera arbetsintensiva vårdformer som samtalsbehandlingar trängs undan till förmån för den snabbt utskrivna pillerburken.

En hållbar sjukvårdspolitik måste ge utrymme för andra terapier också. Läkare och patient tillsammans måste komma fram till vilken behandling som är bäst. Behandling av t.ex. unga med psykiska besvär eller av äldre med många sjukdomar får inte trängas undan av snabb msättning av köer.

Hjälpmedel - en förändring krävs!

Hjälpmedel inom vården är komplicerat. Varje gång jag hör något om det, desto mera komplicerat blir det. Om man har ett hjälpmedel som t ex en elrullstol eller en elsäng och den går sönder så är det bara hjälpmedelscentrums personal som får laga den. Hjälpmedelscentrum har öppet vardagar, dagtid. Vad händer om din säng går sönder på en helg?

Om man är ung och vill studera kan man kanske inte flytta vart som helst, för hjälpmedelsavgifterna kan variera väldigt mycket mellan olika landsting. Och man kanske inte får behålla sin individuellt anpassade rullstol om man flyttar, för den tillhör det landsting där man bor...

Så kan det inte fortsätta! Hjälpmedel förskrivs till individer med individuella behov. Vi ska hjälpa människor att få ett liv där alla kan vara med i samhället, vara aktiva inom sina intressen, så långt som möjligt.

Att göra intet

Idag hade vi landstingsdebatt om årsredovisningen. Agneta Niklasson brukar säga att detta är det minst stimulerande fullmäktigemötet, då diskuterar vi året som var.

Men det säger ju ändå något om den självbild och den politik de styrande försvarar. Från moderat håll försvarar man strategin att inte göra något från politiskt håll. Genom att delegera allt till tjänstemän och verksamhetschefer så blir det nog bra.

-Förvisso är det så att saker och ting förändras då. Landstinget är fullt av engagerade medarbetare som gör sitt bästa inom sitt område. Verksamheter utvecklas och effektiviseras. Men politikens ansvar är ju ändå att vara medborgarföreträdare. Genom att backa undan från det ansvaret så kommer verksamheterna att utvecklas åt lite olika håll. Områden där vi vet att det finns stora brister, ja patientgrupper som inte får den vård de bör få, kommer knappast att få den om politiken backar från sitt ledande ansvar.

Skattesystemet är ohållbart

En utredningsgrupp från Sveriges kommuner och landsting konstaterar att vi behöver höja kommunalskatten med 13 kronor per hundralapp de kommande 25 åren. I alla fall om vi vill behålla nuvarande välfärd. Välfärd omfattande förskola, skola, äldreomsorg, sjukvård, gator och vägar m.m.

Deras rapport visar hur orimligt vårat skattesystem är. Vi kan inte fortsätta att ha ett skattesystem som i huvudsak beskattar arbete. Tillverkningsindustrin kan rationalisera väldigt långt, även när den inte flyttar produktiuonen till Kina. Men vi kan inte flytta skolan till Kina eller låta robotar ta hand om äldreomsorgen.

Vi borde istället ha skatt som främjar användandet av tjänster där vi tar hand om varandra i vård, skola och kultursektor t.ex. och i större utsträckning betalas av skatt på användandet av naturresurser och energi. Vi dränks av billiga varor men kan knappt finansiera den vård så många behöver när statusjakt och sökandet efter lyckan blir för mycket.

Konsten att låtsas styra

På Hälso- och sjukvårdsnämnden 25/3 så hade vi ett ärende där vi beslutade att godkänna att Kirurgi- och Onkologicentrum har längre väntetider än överenskommet under en 3-årsperiod. Under denna tid ska centrumet arbeta för att förbättra tillgängligheten. Med hjälp av ett ekonomiskt tillskott.

I höstas, för bara några månader sedan, tecknade HSN en överenskommelse med Kirurgi och onkologicentrum om bedrivandet av verksamheten. I denna överenskommelse finns även tillgängligheten reglerad.

Situationen på centrat är inte ny, tillgänglighetsproblemen fanns i höstas också. Överenskommelserna mellan nämnden och verksamheterna - omfattande en sådär 8 miljarder kr - verkar inte betyda något. I så fall hade inte överenskommelsen från i höstas sett ut som den gör.
Sådant är landstingsstyret under Marie Morell och Christian Gustavsson (M). Styrningen av vården har helt överlåtits på landstingsdirektören. Den politiska ledningen bara bekräftar hennes beslut. Däremellan ägnar man sig åt lite sällskapslekar, som att skriva överenskommelser som inte betyder något.

PS. Jag frågade majoriteten hur de såg på situationen. Ordförande, Lasse Petersson från Vrinnevilistan svarade som vanligt ingenting. Det gjorde vicen, Cristian Gustavsson istället. Också som vanligt.

Scenkonstens demoner

I mitten av februari avslöjade Sveriges Radio hur en väldigt stor del av de som jobbar inom kultursektorn utsätts för sexuella trakasserier. Begreppet demonregissör fick för mitt inre en vidgad betydelse, ja dessutom en väldigt solkig och sorglig betydelse.

Stefan Böhm tidigare teaterchef och inte på något vis misstänkt för att vara skyldig till trakasserier, säger att män "tar för sig".

Tar för sig, tar för sig, tar för sig. Uttrycket kletar sig fast vid mig. Varför säger han så egentligen? Vad tar man för sig av? Man tar för sig av maten, kakorna, efter vad som bjuds. Men är det verkligen ett sätt man kan beskriva sina medarbetare, kollegor på? Kan man ta för sig av sina medmänniskor?

J-ordet och en kritiker

Wilkinson & Pickets bok om Jämlikhet diskuteras i Sveriges Radios OBS. Idag hörde jag folkpartisten Jasenko Selemovics inlägg. Komikern Selemovic, frestas man att säga. Om det inte vore för att inlägget innehåller en lång rad av osakliga trick för att vilseföra åhöraren.

1. Förminska din motståndare och tillmäl honom dolda syften. Selemovic avfärdar den forskning som boken "Jämlikhetsanden" grundar sig på som "dubiös" och refererar därefter enbart till bokens innehåll som "tyckande".

2. Endast en av bokens författare, Richard Wilkinson, refereras. Kate Pickett nämns aldrig av Selemovic.

3. Wilkinson avfärdas med att han är en dålig kopia av Durkheim (en av sociologins fäder, dog 1917) och att han (Wilkinson) i 40 års tid har tyckt samma sak.

4. Wilkinson associeras med realsocialistiska diktaturer som Sovjet, Kuba och Nordkorea. I och för sig på ett helt felaktigt sätt, genom att hävda att det var det höga skattetrycket som tyngde det Sovjetiska folket.

5. När Selemovic börjar närma sig det som kan uppfattas som debattens kärna - om jämlik fördelning av resurser leder till att människor får bättre liv i meningen bättre hälsa - så hävdar Jasenko Selemovic med emfas att om människor får mera pengar så får de det bättre. Bättre för Selemovic verkar vara bara mera pengar. Så det är ytterligare ett sätt att föra bort debatten från dess ämne.

I ett kommentarsfält på OBS skrev jag nedanstående (något redigerat):

Jag drog efter andan när Selimovic kritiserade Wilkinsson & Picket utifrån följande tankefigur:

"Vi kan vifta med ett trollspö och skapa ett samhälle där de fattigaste och sämst ställda kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de rika får det fyra gånger så bra." (Med "bra" avser JS pengar)

Problemet är att Wilkinson&Picket ganska tydligt, med hjälp av god, officiell statistik, visar att "bra" i meningen pengar inte har någon självklar koppling till "bra" i meningen liv med god hälsa, medellivslängd, trygghet osv.

Den foskning Wilkinson & Picket grundar sin bok på avfärdar JS som "dubiösa forskningsmetoder" och refererar sedan enbart till deras forskningsresultat som tyckande. (Dessutom utesluter JS konsekvent Kate Pickett genom att enbart referera till Richard Wilkinson.)

Värdigt en äkta folkpartist försöker Selimovic att associera sina motståndare med Sovjetkommunism eller någon annan "socialistiskt" diktatur. Han hävdar att dessa diktaturer gjorde (gör) sina länder fattigare genom att försöka omfördela med "höga beskattningar och egalitet". Det känns lite krystat att hävda att det var höga skatter som präglade de sovjetiska femårsplanerna. Alla produktionsmedel var ju redan statligt ägda.

Vårat dilemma inför Afghanistan

Per Wirtén har skrivit en artikel i Arena om Afghanistan. Jag tycker att den på ett utmärkt sätt sammanfattar vad jag känner inför kriget där. Jag fasar för och avskyr kriget och bombningarna i Afghanistan. Samtidigt så rider mig marorna när jag tänker på vad som skulle hända om alla utländska trupper drogs bort.

Thåström sjunger i Imperiet eller är det Ebba Grön: "Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris".

Läs Wirtén och kommentera gärna!

Med Centerpartiet ur tiden

I en kommentar på Birger Schlaugs blogg hittar jag den mest träffande beskrivningen av Centerns metamorfos jag någonsin har sett.

"Centerpartiets strategi under de senaste åren måste vara något av det konstigaste som skådats i svensk politik.
Just när miljöfrågan, energifrågan och matfrågan blir som allra hetast - ja då överger man dessa kärnfrågor, och profilerar sig som nåt slags märkligt nyliberalt alternativ. I en tid när nyliberalismen är stendöd."

Av en anonym kommentator.

Råd inför en valrörelse

För det första: Jag måste verkligen rekommendera Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk" där hon belyser Danmark och Dansk Folkeparti på ett lysande sätt. Hur det partiet kunde bli stort och hur de förändrade Danmark.

Hon gjorde också en film (parallellt med boken) som finns att se på webben. Men för en politiskt intresserad person som gärna vill tänka efter lite emellanåt rekommenderar jag boken. Av naturliga skäl så innehåller boken mycket mera material, och det viktigaste finns nog bara i boken. Lena Sundström intervjuas dessutom i decembernumret av "Grönt".

Vad drar jag för slutsatser efter att ha läst Lena och funderat en aning själv?

Skapa inga emotioner kring SD. Det kommer bara att gynna dem. Om vi har ett förslag på en cykelbana och de röstar för - låt dem rösta för, man behöver inte göra någon som helst affär av det.

När de debatterar kommer de alltid att försöka få frågan att handla om invandrare/utlänningar. Man bör kort svara dem i en debatt men man ska inte ge sig in i intensiva diskussioner om invandring med dem. Det är den viktigaste lärdomen man kan dra av Lena Sundströms bok: Ju mera invandrare och invandring diskuteras i samhället, desto större kommer stödet för de främlingsfientliga att bli. Det spelar ingen roll hur diskussionen går, om man tycker att de rent logiskt eller sakligt förlorar debatterna. Deras stöd kommer att växa med varje invandringsdebatt. Lena S beskriver hur den danska samhällsdebatten och nyhetsbevakningen är en skrattspegel av samhället: Invandrare skildras som ett problem ur en eller annan vinkel i stort sett varje dag, i någonstans varje nyhetsprogram eller tidning. En skildring helt utan proportioner. (Jag har roat mig med att läsa recensioner av hennes bok, och den i "Politiken" visar just det. Recensenten är så fast i beskrivningen av invandrare som problem att han inte förstår Lena Sundströms bok.)

Mogens Glistrup och senare Dansk folkeparti fick Danmark dit. Numera finns det inget parti i Danmark att rösta på om man tycker att man ska få gifta sig med vem man vill efter att man har fyllt 18 år. Socialistisk Venstre (typ vänsterpartiet) höll länge emot och försökte tala om humanism osv. Men till och med de har gett sig in i tävlingen om att fördöma och reglera invandrare.

Ett av Sundströms råd i intervjun i "Grönt" är: Tävla i den gren ni är bäst i. Om vi försöker tävla i Sverigedemokraternas (enda) gren så kommer de att vinna. Kanske vi också om vi är tydliga och bra som motpoler - men definitivt Sverigedemokraterna. Och då kommer vi snart att ha ett annat Sverige.

Min tolkning av det är att vi ska gå till val på det vi tycker är allvarliga samhällsproblem. Om vi får en valdebatt som handlar om fördelningspolitik, klimatet, skatter, arbetslöshet osv så kommer SD bara att ha ett marginellt utrymme. Men om vi skapar emotion, alltså en känsloladdad debatt, kring Sverigedemokraterna och invandrare så kommer hela valdebatten att handla om det.

Media älskar känsloladdade frågor - lägger vi alla känslor på Sverigedemokraterna så är det de och deras frågor som hamnar i blixtbelysning. Jag har två små tips: 1. Läs Lena Sundström och 2. Lägg band på era känslor kring Sverigedemokraterna.

Evidensbaserad politik

"Bakom en tunn fasad av handlingskraft har vi i praktiken gett upp kampen för ett bättre samhälle, eftersom problemen ter sig olösliga. Mot denna apati ställer Wilkinson och Pickett begreppet ”evidensbaserad politik”. Om den rika världens politiker verkligen vill skapa en bättre framtid finns det bara en sak att göra: Minska inkomstskillnaderna."

Dan Josefsson refererar boken "Jämlikhetsanden" i Aftonbladet

Oförsonlighetens härjningar

Tyskland under mellankrigstiden: Besegrat, förnedrat och tvingat att betala ett stort skadestånd. Deras grannar satte sig på tyskarna och tvingade dem till underkastelse.

Somalia idag: Efter många års inbördeskrig efter tidigare krig med grannlandet Etiopien så blir det ett relativt lugn, med en relativ god ordning under "de islamiska domstolarna". Men eftersom den förra amerikanska administrationen inte trodde på att samtala med motståndare så uppmuntrade de Etiopien att invadera Somalia. Invasionen var inte så lyckad, den gamla fiendskapen mellan länderna minskade inte direkt, Etiopien har tvingats att dra sig tillbaka. Men nu är det inte de islamiska domstolarna som börjar få kontroll över landet, utan en mycket mera fundamentalistisk grupp som bekämpar en stor del av den lite lösliga koalition domstolarna utgjordes av.

Gaza, Palestina: Omvärldens bojkott av Hamas verkar ha gjort deras styre alltmera totalitärt. Oförsonligheten mellan olika palestinska grupper växer. Det möjligheternas fönster som jag tror fanns när arabvärldens mest folkvalda styre fick makten i Gaza har nog slagit igen.

Den läxa som Europa sade sig ha lärt av andra världskriget, som ledde till kol- och stålunionen och sedan till EU, verkar man inte tillämpa utanför Europas gränser. Den läxa som lärde oss att man kan inte demonisera en grupp eller ett land. Isolering, förtryck och förnedring leder inte till något gott. Det goda livet kan inte börja förrän vi inser att vi lever i en värld, vi måste tala med varandra. Vi måste leva tillsammans.

Livskvalitet och makaroner

I länder som Spanien och Italien har man hög medellivslängd trots lägre medelinkomst än i Sverige. Inkomsterna är också ojämnare fördelade. Det är ju trendigt att förklara hög medellivslängd i Sydeuropa med vin, oliver eller olivolja. Kosten har betydelse, men frågan är om det inte också finns sociala faktorer man borde undersöka? Jag minns en vacker majkväll när jag gick genom ett bostadsområde i Rom, det var strax innan skymningen. Utanför husen var det alldeles smockfullt med folk. Först trodde jag att det var någon särskild tillställning, men sedan insåg jag att det var vanliga människor som bodde i de vanliga storstadshöghusen längs gatan. De satt i parkremsan utanför och bara umgicks. Är jag fördomsfull om jag säger att i Sverige så hade 99% av dessa människor suttit inne i lägenheten med balkongdörren på glänt. Av de få som hade varit ute så hade man väl knappt mer än hälsat på varandra.

Hälsa och livsglädje är inget lättfångat, men nationalekonomerna har i alla fall inte något relevant att säga om det. Sverige har för väldigt länge sedan passerat den punkt där ekonomins samlade storlek har något med hälsa och medellivslängd att göra.

Jag läser en bok av en nationalekonom nu, Paul Krugmans "Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder". I ett avsnitt där han ger en bakgrund till den latinamerikanska krisen i slutet av 1980-talet beskriver han kort den ekononomiska politik som bedrevs i Mexiko fram till i början av 1980-talet: Väldigt försiktig och inåtvänd där man inte hakade på globaliseringens tillväxtmöjligheter. Mexiko hade en väldigt liten tillväxt, men de hade inte heller några kriser.

De hade inga kriser! En försiktig ekonomisk politik kan göra att man slipper kriser! Det låter helt fantastiskt tycker jag. Vad skulle inte det kunna betyda för folkhälsan och det allmänna välbefinnandet?

Tillitens eller rädslans politik?

Sverigedemokraterna argumenterar mot invandring och för "svenskhet". Det gör de med misstänksamhet mot och rädsla för "den andre", "den främmande". Numera är "den andre" nästan alltid muslim, ofta arab.

Men bygger man ett samhälle och en politik på rädsla så kommer det att förändra hela samhället. Det kommer att drabba syndabockarna "de främmande" värst, men man vet aldrig vad och vem som blir utpekad nästa gång. Vem är "osvensk" imorgon?

Vi har en regering som bygger en del av sin politik på misstänksamhet. Småbarnsföräldrar är misstänkta, numera måste de lämna in ett intyg på att barnen inte har varit på dagis när de VAB'ar. Alla nyttjare av våra socialförsäkringar är misstänkta - hårda kontroller och neddragna förmåner. Moderaterna förbereder ett förslag om ett "svenskhetskontrakt" innan man kan bli svensk medborgare.

Ett alternativ till ett Sverigedemokratiskt och borgerligt Sverige är ett Sverige där vi bygger samhället på tillit och förtroende för varandra. Det kommer att ge oss ett samhälle där vi kan trivas och må bra, där vi inte behöver känna misstänksamhet och missunnsamhet varje stund.