onsdag 30 december 2009

Dansk läxa!

Jag har just läst Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Antagligen den bästa läsning en politiskt intresserad kan ha i dessa tider. Inför ett valår när Sverigedemokraterna antagligen kommer stå i fokus, när de kanske kommer att komma in i riksdagen. Moderaterna laddar för att gå samma väg som Sverigedemokraterna, samma väg som Lars Leijonborg tog Folkpartiet redan 2002.

En av de viktigaste läxorna att lära sig från Danmark: Man kan inte slå Sverigedemokraterna på deras egen planhalva. Genom att diskutera flyktingpolitik, genom att komma med förslag om hårdare regler osv så kommer man bara att bekräfta deras världsbeskrivning. Men man kommer aldrig att slå dem, de främlingsfientliga kommer alltid att ha störst förtroende i en sådan debatt.

Det vi ska diskutera med Sverigedemokraterna är det vi är bra på: Miljöpolitik, socialpolitik, ekonomiskt politik och allt annat som vi kan - och som de inte kan.

Det vi ska diskutera med borgarna är klassfrågor - sjukförsäkringar, arbetslöshet, skatter osv. Det är klassiska vänster-högerfrågor som kan hålla Sverigedemokraternas problemformulering borta från förstasidorna.

Dessutom ska vi lära oss av populisterna: Var öppen och tillgänglig. Svara altid i telefon. Svara på frågor, kort och begripligt. Säg det du tror på och visa det!

tisdag 24 november 2009

Regeringens grisskandal

Jordbruksminister Erlandsson var den som lade ned djurskyddsmyndigheten och flyttade tillsynen från kommunerna till länsstyrelserna. Det blev en rejäl minskning av resurserna till djurtillsynen. Ansvaret för reglerna lades över på en myndighet som har som främsta uppgift att öka produktionen. Det är regeringens som har sett till att djurplågeriet kan utvecklas på svenska grisfarmer!

onsdag 23 september 2009

Vad jag egentligen ville prata under landstingsdebatten

Jag deltog i en debatt om sjukvården i Östergötland som Radio Östergötland ordnade idag. Det handlade om finanser, väntetider och fullvärdiga sjukhus. Debatten var bra tycker jag, men som alltid under styrda debatter är det svårt att ta upp det som verkligen betyder något.

Hur kommer det sig att Spanien och Italien har i stort sett samma medellivslängd som Sverige? Länder med betydligt lägre BNP per capita än Sverige, länder där rökningen är utbredd och där man inte har ett vägverk med nollvisioner?

Kan det vara så att rikedom och livskvalitet inte hänger ihop i utvecklade länder som i Sverige? Effektivare arbete, mer pengar i plånboken, mer konsumtion kanske inte ger oss högre livslängd och bättre livskvalitet.

(Vi vet i alla fall att tillväxt undergräver den offentliga sektorns finansiering. Vid tillväxt i samhället stiger tjänstesektorns kostnader mer än industrins.)

onsdag 10 juni 2009

Känslosamt i fullmäktige

I landstingsfullmäktige idag så hade (s) lagt en inerpellation om psykvården i Linköping. i går kväll så läste jag en väldigt gripand krönika av Anna Jörgensdotter i ETC om Anna Odells konstverk om psykakuten och om Anna J's egna erfarenheter av psykvården. Efter lite inledning så läste jag högt ur delar av krönikan. Det blev känslosamt, rösten bar inte riktigt på slutet. Jag hoppas att det gick fram att patient- och medborgarperspektiv inte är så enkelt i alla sammanhang. För, som Anna J skriver: De som saknar röst saknar också makt.

Det märkliga är att ingen av mina partikamrater kommenterade mitt inlägg på den efterföljande lunchen. Jag fick beröm av Lars Stjernkvist och av Ricardo Olivares direkt efter inlägget. Men ingen annan nämnde det efteråt. Det är svårt att prata om känslor.

PS. länkar till Annas krönika och till LF-inslaget kommer när de publiceras på webben.

onsdag 25 februari 2009

En borgerlighet mogen för prioriteringar?

I morgon ska vi i Landstinget i Östergötland ha ett temasammanträde om prioriteringar. Öppna prioriteringar i sjukvården började den förra majoriteten (s+mp+v) med 2003. Högljudda delar av den dåvarande oppositionen menade att prioriteringar var inget som politiker skulle syssla med. För att citera Finn Bengtsson, läkare och numera riksdagsledamot (m) så är prioriteringar "något som ska ske i mötet mellan läkare och patient". Kristdemokraterna menade att resutltatet av prioriteringarna blev "Svarta listan". Prioritera skulle vi icke. Nej. No. Non. Dabi.

Sedan blev det val och de borgerliga satt plötsligt i majoriteten. Nu skulle man fortsätta det arbete som vi faktiskt inledde i bred enighet (fram till mediestormarna 2003 när vissa fick kalla fötter) menade man. Men att kalla de beslut som har tagits i HSN sedan valet 2006 för prioriteringsbeslut är något av en överdrift. Verksamheterna har anmält in en rad saker som de anser att de behöver politiskt stöd och resurser för att göra. HSN har svarat till nästan alla: Jovisst det är bra, gör det ni - med befintlig budget. Endast till några enstaka områden har medel tillskjutits.

Nu har vi till morgondagens sammanträde fått ett jättebra underlag, framtagit av en av våra mest dugliga tjänstemän, Bengt-Göran Emtinger. Om underlaget är politiskt förankrat hos majoriteten och detta underlag anger riktning och tempo för det kommande prioriteringsarbetet, så finns det en chans att det blir riktigt bra. Kanske är cirkeln sluten nu för flera borgerliga politiker; Kan vi äntligen börja prioritera igen? Är det den snabbt vikande ekonomin som har tagit oss hit? (Igen, det var ju den som fick (s+mp+v) att börja.)

Om jag alls deltar i temadagens avslutande debatt så ska jag stryka medhårs med silkesvantar - så viktigt är det att jobba med prioriteringar på riktigt!

tisdag 24 februari 2009

Försvarspolitisk debatt

I riksdagen var en försvarspolitisk debatt under måndagen. Efter reklamen på Försvarsbloggen kunde jag inte låta bli att lyssna lite. De som vågade säga något, föra några lite djupare resonemang, tyckte jag var Peter Rådström (mp) och Allan Widman (fp). Försvarsministern är alltid en besvikelse när han talar. Det han säger är tunnt och han vågar aldrig föra några ärliga resonemang. Han ägnar sig bara åt att försöka knipa billiga poänger i debatten, sådant som populärt kallas pajkastning.

Men mest komisk är definitivt Gunilla Wahlén (v). Hennes åsikter om försvarspolitiken är ganska exakt det gamla pensionerade officerare brukar säga bör vara vår försvarspolitik. (Förutom att de ju inte har några närmare uppfattningar om anslagsnivåer och liknande.) Det som är så komiskt är att det är vänsterpartiets politik! En stor värnpliktsarmé, med regemeten i varenda mellanstor stad och uppåt! En rejäl försvarsindistri med rejäla hemsnickrade vapen! Med dagens inlägg antydde t o m Gunilla att vi bör ge SAAB i uppdrag att tillverka helikoptrar också, så att vi slipper köpa det utomlands. (SAAB automobile kanske kan börja tillverka helikoptrar och vindkraftverk?! Det är väl nästan samma sak, och inte så olikt en bil, väl?). Och utomlands, dit ska vi minsann inte skicka en enda man! (För i vänsterpartiets försvar så är det väl bara män, som det var på det gamla goda 70-talet?) Och allt detta sak man få in i dagens anslag, minus några miljarder...

Jag deltog i en försvarspolitisk diskussion i Linköping som Svenska Freds och några frivilligorganisationer anordnade. Hon var den enda rikspolitikern, så jag hade väl lite förväntningar på vad hon skulle säga. Hon drog i huvudsak resonemanget jag refererar ovan. Jag kom då med lite invändningar och i all vänskaplighet bad henne utveckla sig lite eftersom jag inte fick ihop det. Men hon blev snarast förbannad på mig, det skar sig snabbt.

onsdag 11 februari 2009

Ofred i år igen?

Högern har gått starkt framåt i det israeliska valet. Trots att Tzipi Livni, partiledare för mittenpartiet Kadima i valrörelsens slutspurt rapporteras ha nämnt fred vid ett par tillfällen, så är det ändå löften om oförsonlighet som har präglat den israeliska valrörelsen, enligt medierapporteringen.

De enda som kan kosta på sig att vara för ofred är de som känner sig säkra på att tjäna på ofreden. Och de som inte har något kvar att förlora på den.