Därför stödde jag borgarna i landstinget

I landstingsfullmäktige idag kom vi till mötet med två minoritetsförslag till finansplan (en uppdatering av budgeten). Vi visste inte vilket förslag som skulle få stöd när mötet började. Jag röstade på den borgerliga finansplanen och gav den en majoritet.

Östergötlands framtida utveckling och Hälso- och sjukvården i länet är allt för viktig för mig för att bli kort i ett svarte petter-spel. Det är inte bra att gå till fullmäktiges budgetmöten 7 gånger till under mandatperioden och låta Sverigedemokraterna fälla avgörandet. Det är upprörande att vi inte har lyckats förhandla fram en klar majoritet i landstinget för den kommande mandatperioden, och det ansvaret faller helt på de borgerliga partierna och Vrinnevilistan som inte ens har velat förhandla med några andra partier.

Värnandet om egna positioner är ingen bra början om man värnar om Östergötland och dess utveckling. Inte heller oförmåga att ta initiativ.

Vi är 101 ledamöter i landstingsfullmäktige. Vi har alla och en var ansvar inför befolkningen att sköta landstinget så bra som möjligt. Jag vill vara med och se till så att landstinget styrs med ordning, reda och nytänkande.

Den finansplan som jag ändå har röstat för har en rad svagheter:
- Den betyder besparingar för vården som kommer leda till sämre hälso- och sjukvård
- Landstinget kommer trots det inte nå sitt ekonomiska mål
- Det finns inga pengar till förbättringar inom områden där vi vet att vården inte är tillräckligt bra
- Det finns inga pengar till att täcka kollektivtrafikens kostnadsökningar eller till att göra önskvärda satsningar på utökad pendeltågstrafik
- Inga pengar till att göra klimat- och miljösatsningar

Ur ett grönt perspektiv så är kanske den största bristen att det inte finns en kritisk analys av hur sjukdomar uppstår, diagnostiseras och behandlas. Men det finns å andra sidan inte i det rödgröna motförslaget heller.

Ändå stödjer jag det borgerliga förslaget till finansplan. Varför då?
Partierna sitter fast i sina skyttegravar. Två sidor som skjuter på varandra och ofta inte ens förstår varandra. Men om man vill ta ansvar för landstingets utveckling duger det inte. Vi måste förhandla oss fram till stabila majoriteter som driver en politik vi tror på. Därför sträcker jag ut handen. Vi har sju omröstningar om budget och finansplan framför oss under mandatperioden. Nästa gång, i juni 2011, hoppas jag att vi har ett budgetförslag som har en stabil landstingsmajoritet bakom sig.