I länder som Spanien och Italien har man hög medellivslängd trots lägre medelinkomst än i Sverige. Inkomsterna är också ojämnare fördelade. Det är ju trendigt att förklara hög medellivslängd i Sydeuropa med vin, oliver eller olivolja. Kosten har betydelse, men frågan är om det inte också finns sociala faktorer man borde undersöka? Jag minns en vacker majkväll när jag gick genom ett bostadsområde i Rom, det var strax innan skymningen. Utanför husen var det alldeles smockfullt med folk. Först trodde jag att det var någon särskild tillställning, men sedan insåg jag att det var vanliga människor som bodde i de vanliga storstadshöghusen längs gatan. De satt i parkremsan utanför och bara umgicks. Är jag fördomsfull om jag säger att i Sverige så hade 99% av dessa människor suttit inne i lägenheten med balkongdörren på glänt. Av de få som hade varit ute så hade man väl knappt mer än hälsat på varandra.
Hälsa och livsglädje är inget lättfångat, men nationalekonomerna har i alla fall inte något relevant att säga om det. Sverige har för väldigt länge sedan passerat den punkt där ekonomins samlade storlek har något med hälsa och medellivslängd att göra.
Jag läser en bok av en nationalekonom nu, Paul Krugmans "Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder". I ett avsnitt där han ger en bakgrund till den latinamerikanska krisen i slutet av 1980-talet beskriver han kort den ekononomiska politik som bedrevs i Mexiko fram till i början av 1980-talet: Väldigt försiktig och inåtvänd där man inte hakade på globaliseringens tillväxtmöjligheter. Mexiko hade en väldigt liten tillväxt, men de hade inte heller några kriser.
De hade inga kriser! En försiktig ekonomisk politik kan göra att man slipper kriser! Det låter helt fantastiskt tycker jag. Vad skulle inte det kunna betyda för folkhälsan och det allmänna välbefinnandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar