Utbildning för vår tid?

Vad handlar lärande och utbildning om i vår teknologiska tid? Diana Laufenberg håller ett tänkvärt föredrag på TED talks om hur människor förr i tiden kom till skolan för att bokstavligen komma till kunskapen, som fanns på skolan i form av lärare, böcker och annan utbildningsmateriel. Men varför ska vi komma till skolan idag, när all fakta och annan utbildningsmateriel vi kan tänka oss finns tillgänglig via våra datorer och mobiltelefoner?
Enligt henne bör utbildning handla om:

• Experiential learning
• Student voice
• Embracing failure

Hur rimmar det med standardiserade prov och förfinade betygsskalor? Hur lär man sig av misslyckanden i betygen? Om man kan söka sig fram till svaren på ett prov på en kvart med datorn, vad var då värdet med provet? Vad handlar kunkap om? Hur premierar vi en aktiv nyfikenhet och kreativitet?

I kvällens "Rakt på" i SVT intervjuades Fredrik Härén. Det han säger är också tänkvärt.

Rättvisa betyg?

Finns det rättvisa betyg? Vad är meningen med betygen?
En statlig utredning föreslår att elever ska få överklaga sina avgångsbetyg från grundskola, gymnasium, sfi och komvux. Detta för att öka rättssäkerheten, eftersom betygen kan spela stor roll för om man ska komma in på andra skolor.

Utbildningsminister Jan Björklund avfärdar förslaget. Han, som har betyg som en av grundstenarna i sin skolpolitik, tycker att det blir krångligt och byråkratiskt för lärarna. Om man skall kunna överklaga ett slutbetyg (som kanske kan omfatta tre års studier) måste lärarna dokumentera undervisningen väldigt väl. Eftersom en lärare som kanske har flera hundra elever under en treårsperiod måste då ägna mycket tid åt dokumentation, tid som istället borde användas till undervisning och förberedelser, menar Björklund.

Björklunds argument väcker flera frågor.
-Hur klarar en lärare normalt av att hålla flera hundra elevers prestationer under en trårsperiod levande för att kunna ge rättvisa slutbetyg?
-Hur är det för de elever som får nya lärare en eller flera gånger under en utbildning? Hur skall de nya lärarna kunna sätta rättvisa betyg om inte de tidigare lärarna har fört en omfattande dokumentation?
- Vad är meningen med betygen om de inte på ett så rättvist sätt som möjligt ska spegla elevens kunskaper och förmågor efter genomförd utbildning?

Jan Björklund har ofta talat om betyg och ordning i samma sammanhang som ordning och uppförande. Han vill till och med införa betyg i detta "ämne".

Betygen är Jan Björklunds morot och piska i skolan, det tycker jag är ganska uppenbart. Det handlar inte om att på ett rättvist sätt spegla elevernas prestationer och färdigheter, då skulle Björklund vara den förste att kräva möjligheten att överklaga betyg. Det handlar om att tukta våra barn och unga så att de håller sig lugna och sliter hårt utan att ifrågasätta.

Min egen erfarenhet av betyg är att i den stora världen utanför skolan betyder de nästan ingenting. Under min skoltid ifrågasatte jag aldrig betygen, som alla andra såg jag dem som självklara och viktiga. Björklunds invändningar mot byråkratisering av läraryrket är helt riktiga. Men min slutsats är den motsatta - minska betydelsen av betygen i skolan, ta helst bort dem helt. Under studietiden bör de ersättas med rejäla utvecklingssamtal mellan lärare och elever, något som är självklart på goda arbetsplatser. Utförliga samtal om hur studierna går, vad eleven kan göra för att förbättra sina resultat och hur läraren kan stödja eleven i det. För intagningar till andra skolor bör man istället jobba mera med olika former av antagningsprövningar - ett sätt för ungdomarna vad de verkligen kan, inte bara att de kan plugga till ett prov och att de kan vara inställsamma mot läraren.

Lena Sommestad skriver på sin blogg om vad som händer i skolan medan utbildningsministern diskuterar betyg. Det är också tänkvärt.

Se gärna den här videon om vad utbildning egentligen borde handla om!

Därför stödde jag borgarna i landstinget

I landstingsfullmäktige idag kom vi till mötet med två minoritetsförslag till finansplan (en uppdatering av budgeten). Vi visste inte vilket förslag som skulle få stöd när mötet började. Jag röstade på den borgerliga finansplanen och gav den en majoritet.

Östergötlands framtida utveckling och Hälso- och sjukvården i länet är allt för viktig för mig för att bli kort i ett svarte petter-spel. Det är inte bra att gå till fullmäktiges budgetmöten 7 gånger till under mandatperioden och låta Sverigedemokraterna fälla avgörandet. Det är upprörande att vi inte har lyckats förhandla fram en klar majoritet i landstinget för den kommande mandatperioden, och det ansvaret faller helt på de borgerliga partierna och Vrinnevilistan som inte ens har velat förhandla med några andra partier.

Värnandet om egna positioner är ingen bra början om man värnar om Östergötland och dess utveckling. Inte heller oförmåga att ta initiativ.

Vi är 101 ledamöter i landstingsfullmäktige. Vi har alla och en var ansvar inför befolkningen att sköta landstinget så bra som möjligt. Jag vill vara med och se till så att landstinget styrs med ordning, reda och nytänkande.

Den finansplan som jag ändå har röstat för har en rad svagheter:
- Den betyder besparingar för vården som kommer leda till sämre hälso- och sjukvård
- Landstinget kommer trots det inte nå sitt ekonomiska mål
- Det finns inga pengar till förbättringar inom områden där vi vet att vården inte är tillräckligt bra
- Det finns inga pengar till att täcka kollektivtrafikens kostnadsökningar eller till att göra önskvärda satsningar på utökad pendeltågstrafik
- Inga pengar till att göra klimat- och miljösatsningar

Ur ett grönt perspektiv så är kanske den största bristen att det inte finns en kritisk analys av hur sjukdomar uppstår, diagnostiseras och behandlas. Men det finns å andra sidan inte i det rödgröna motförslaget heller.

Ändå stödjer jag det borgerliga förslaget till finansplan. Varför då?
Partierna sitter fast i sina skyttegravar. Två sidor som skjuter på varandra och ofta inte ens förstår varandra. Men om man vill ta ansvar för landstingets utveckling duger det inte. Vi måste förhandla oss fram till stabila majoriteter som driver en politik vi tror på. Därför sträcker jag ut handen. Vi har sju omröstningar om budget och finansplan framför oss under mandatperioden. Nästa gång, i juni 2011, hoppas jag att vi har ett budgetförslag som har en stabil landstingsmajoritet bakom sig.

Kris, ohederlighet och ansvar

Är det någon som kommer ihåg kampanjen inför folkomröstningen om EU-medlemskap? I annonser från "Svenskt näringsliv"  sades Sverige gå en mörk framtid till mötes utanför EU. Som medlemmar var det nämligen en rad små länder som hade en mycket bättre ekonomisk utveckling än Sverige. Irland, Portugal och Spanien hade mycket bättre ekonomisk tillväxt än Sverige. Snart blir vi omkörda av dem, var budskapet.

Irland, Portugal, Spanien, är det någon som har hört talas om dessa länder i dessa dagar? Jag önskar bara att dessa lögnaktiga kampanjmakare någon enda gång fick gå igenom ett riktigt mediedrev där de får stå till ansvar för sin propaganda. Ett drev i en riktig politisk fråga, sådant som påverkar oss alla. Inte ett tramsigt privatdrev om en chokladbit eller en lägenhet eller en krogkväll. Ett politiskt drev där man ställs till svars för en lögnaktig kampanj, en nåd att bara drömma om. Medan stödpaketen snickras ihop för Irland, Portugal och kanske Spanien. Medan folket i dessa länder får betala priset för andra kampanjmakares lögner.

Hycklande debatt om Afghanistan

Frågan om Afghanistan tycker jag är mycket mera komplicerad än vad Birger Schlaug och Lars Ohly inser. Av någon anledning tycker de att situationen i Afghanistan är väldigt upprörande, men de är inte ett dugg upprörda över situationen i Somalia, verkar det som.

Man kan inte jämföra länder och situationer på ett enkelt sätt, men hur kan man vara internationalist och samtidigt synbarligen nöjd med situationen i Somalia, eller för den delen situationen i Afghanistan före USA's invasion?

Lars Ohly är för mig den störste hycklaren av alla: I radion (SR P1) hörde jag honom säga: "Sverige ska inte delta i krig vi inte kan vinna!"

För det första frågar jag mig vilken moral man har då? Ska man kriga när man kan vinna? Är det inte saken som är det viktiga, vad som är rätt eller fel?

För det andra så har ju Ohly m.fl. inget svar på vad man ska göra istället, mer än att man ska dra bort alla militärer. Afghanistan är mycket mera komplext än vad Jugoslavien var, både under och mellan alla krig så har det pågått folkförföljelser och förflyttningar/fördrivningar. Svenska Afghanistankommittén har i och för sig kunnat bedriva hjälpprojekt även under talibanstyre, men samhällsutvecklingen gick ju ändå med stormsteg bakåt under talibanstyret! Jag tror ju inte att man ska ha illusioner om att man skulle kunna komma med massiva biståndsinsatser under ett talibanstyre, det skulle bli ett hot mot deras makt. (Om all utländsk militär snabbt drog sig ut ur Afghanistan tror jag att talibaner och knarkbaroner väldigt snabbt skulle ta makten över landet).

Jag blir också väldigt upprörd över de övergrepp, avrättningar och misstag som västerländska soldater begår. Men kom ihåg att om det bara hade varit talibaner och norra alliansen som hade stridit, då hade det inte funnits några dokument för Wikileaks att publicera. Afghanistan var tidigare i tysthet ett slagfält för pakistanska, iranska, kinesiska och ryska intressen. Då hade vi ingen pressbevakning av frågorna, inga böcker eller debattartiklar skrevs. Ändå var det inte fredligt lugnt och tryggt i Afghanistan.

Frågans komplexitet illustreras väl också av att Afghanistankommittens medlemmar är splittrade i frågan. Jag tycker att överenskommelsen som mp har varit med om är bra. Den ger möjligheter att försöka få ett något stabilare, aningen mindre korrupt, aningen mera demokratiskt styre av Afghanistan.

Kossorna ropar efter sina barn!

I en kolumn i Aftonbladet Elisabeth Höglund, mångårig journalist på bland annat Rapport medkänsla med djur, närmare bestämt med älgmammor. Hon berättar om en älgmamma som blev utom sig av förtvivlan när hennes barn sköts framför ögonen på henne.

Elisabeth Höglund skriver: Man ska inte förmänskliga djuren, men berättelsen visar den kärlek och omsorg som en älgko visar sin kalv, en kalv som hon gått med och fostrat upp ända sen den föddes i maj.

Jag kan berätta att vanliga kossor har samma känslor för sina kalvar. I augusti när bönderna skickar en massa kalvar till slakt så går kossorna och råmar högljutt i flera dagar. De ropar på sina kalvar, som de har gått med hela våren och sommaren (om de är nötboskap, dvs inte mjölkas, för annars skiljer man kalvarna från kossorna efter bara några dagar).

Det är bra att Elisabeth Höglund vaknar upp för älgarnas lidande i samband med jakt. Låt det bli ett uppvaknande för de koncentrationsläger till djurhållning som gris- och kycklinguppfödning är! Vi vet att grisar är väldigt lika människor kroppsligt, grisar används bland annat för att träna kirurgi, för att de är så lika människor. Det finns inget som talar för att de har ungefär samma känsloupplevelser som människor. Vi vet förskräckligt väl hur människor i koncentrationsläger mår. Vi ska inte ha koncentrationsläger för någon, varken för människor eller djur!

SD är inte från en annan planet

Just nu i Sverige tar hela etablissemanget och en massa engagerade människor avstånd från Sverigedemokraterna. Men Sverigedemokraternas väljare är inte människor från en annan planet. Man kan inte demonstrera bort en åsikt. I grunden handlar det om ett missnöje med dagens samhälle.

De etablerade riksdagspartierna har bäddat fint för detta missnöje. Vi har idag en arbetslöshet större än någonsin. Ingen verkar riktigt bry sig om den, Reinfeldt lyckas slippa i stort sett all kritik för den under valrörelsen. Nästan 10% arbetslöshet, och det blev aldrig en valfråga! Blocken formerade sig i god tid, den politiska diskussionen i denna valrörelse ingav inga som helst hopp om en bättre framtid. Ibland var det svårt att förstå varför man skulle välja den ena eller andra sidan.

Moderaternas valrörelse var bara yta, häng med den framgångsrike och se till din egen plånbok. Sno motståndarens image.

Socialdemokraternas valkampanj handlade om, tja? Lite plånbok, lite hygglighet, en himla massa taktiserande.

Miljöpartiets Modernisera Sverige? Himla länge var det bara konstigt för mig, ett modeord utan innebörd. Sedan läste jag en intervju med Maria W där hon i några korta meningar faktiskt gav Modernisera-begreppet en bra och angelägen innebörd. Men det var till mig. För alla de som bara såg affischerna på stan blev det nog aldrig mer än ett tomt ord. Vi har alltid vädjat till känslor och solidaritet i våra kampanjer, t.ex. "Klimatet har ingen röst, du har det" eller "Vi lovar inte guld men gröna skogar". "Modernisera", bygg vindkraft, järnvägar etc. är däremot väldigt kallt och teknokratiskt.

Ett val och en valkampanj måste ha utrymme för de stora berättelserna, visionerna om ett bättre liv och ett annat samhälle. Annars engagerar de inte, då kommer väldigt många som inte trivs med livet idag att vända sig till andra som har en annan berättelse än den om hundra spänn i plånboken eller ett snabbtåg som man aldrig kommer ha råd att åka med.

Att demonstrera mot Sverigedemokraterna och att demonisera dem tror jag bara kommer att vidga klyftan i Sverige, det kommer att stärka SD. Det bästa sättet att bekämpa främlingsrädsla, syndabockstänkande och sverigedemokrater är att ge människor hopp om ett annat, bättre liv genom en politik och en politisk diskussion som handlar om gemenskapen i samhället som vi alla så förtvivlat gärna vill tillhöra, där vi blir sedda och uppskattade för de vi är. I Stockholm (län och stad) verkar Sverigedemokraterna inte ha kommit in. Säg inte att det är en slump att arbetslösheten också är lägre i Stockholm. Säg inte att man betydligt mera sällan känner sig fjärran från "makten", de där uppe, makthavarna.

Sverigedemokraterna vill gärna att vi demonstrerar mot dem. De vill gärna bli martyrer. De har inget intresse av att testa sin politik på riktigt, den skulle ändå aldrig fungera. Det finns mängder med andra sätt att visa vårt engagemang för ett mångkulturellt och rikt Sverige.

Schlaug bloggar också om valresultat och SD