Att göra intet

Idag hade vi landstingsdebatt om årsredovisningen. Agneta Niklasson brukar säga att detta är det minst stimulerande fullmäktigemötet, då diskuterar vi året som var.

Men det säger ju ändå något om den självbild och den politik de styrande försvarar. Från moderat håll försvarar man strategin att inte göra något från politiskt håll. Genom att delegera allt till tjänstemän och verksamhetschefer så blir det nog bra.

-Förvisso är det så att saker och ting förändras då. Landstinget är fullt av engagerade medarbetare som gör sitt bästa inom sitt område. Verksamheter utvecklas och effektiviseras. Men politikens ansvar är ju ändå att vara medborgarföreträdare. Genom att backa undan från det ansvaret så kommer verksamheterna att utvecklas åt lite olika håll. Områden där vi vet att det finns stora brister, ja patientgrupper som inte får den vård de bör få, kommer knappast att få den om politiken backar från sitt ledande ansvar.

Skattesystemet är ohållbart

En utredningsgrupp från Sveriges kommuner och landsting konstaterar att vi behöver höja kommunalskatten med 13 kronor per hundralapp de kommande 25 åren. I alla fall om vi vill behålla nuvarande välfärd. Välfärd omfattande förskola, skola, äldreomsorg, sjukvård, gator och vägar m.m.

Deras rapport visar hur orimligt vårat skattesystem är. Vi kan inte fortsätta att ha ett skattesystem som i huvudsak beskattar arbete. Tillverkningsindustrin kan rationalisera väldigt långt, även när den inte flyttar produktiuonen till Kina. Men vi kan inte flytta skolan till Kina eller låta robotar ta hand om äldreomsorgen.

Vi borde istället ha skatt som främjar användandet av tjänster där vi tar hand om varandra i vård, skola och kultursektor t.ex. och i större utsträckning betalas av skatt på användandet av naturresurser och energi. Vi dränks av billiga varor men kan knappt finansiera den vård så många behöver när statusjakt och sökandet efter lyckan blir för mycket.

Konsten att låtsas styra

På Hälso- och sjukvårdsnämnden 25/3 så hade vi ett ärende där vi beslutade att godkänna att Kirurgi- och Onkologicentrum har längre väntetider än överenskommet under en 3-årsperiod. Under denna tid ska centrumet arbeta för att förbättra tillgängligheten. Med hjälp av ett ekonomiskt tillskott.

I höstas, för bara några månader sedan, tecknade HSN en överenskommelse med Kirurgi och onkologicentrum om bedrivandet av verksamheten. I denna överenskommelse finns även tillgängligheten reglerad.

Situationen på centrat är inte ny, tillgänglighetsproblemen fanns i höstas också. Överenskommelserna mellan nämnden och verksamheterna - omfattande en sådär 8 miljarder kr - verkar inte betyda något. I så fall hade inte överenskommelsen från i höstas sett ut som den gör.
Sådant är landstingsstyret under Marie Morell och Christian Gustavsson (M). Styrningen av vården har helt överlåtits på landstingsdirektören. Den politiska ledningen bara bekräftar hennes beslut. Däremellan ägnar man sig åt lite sällskapslekar, som att skriva överenskommelser som inte betyder något.

PS. Jag frågade majoriteten hur de såg på situationen. Ordförande, Lasse Petersson från Vrinnevilistan svarade som vanligt ingenting. Det gjorde vicen, Cristian Gustavsson istället. Också som vanligt.

Scenkonstens demoner

I mitten av februari avslöjade Sveriges Radio hur en väldigt stor del av de som jobbar inom kultursektorn utsätts för sexuella trakasserier. Begreppet demonregissör fick för mitt inre en vidgad betydelse, ja dessutom en väldigt solkig och sorglig betydelse.

Stefan Böhm tidigare teaterchef och inte på något vis misstänkt för att vara skyldig till trakasserier, säger att män "tar för sig".

Tar för sig, tar för sig, tar för sig. Uttrycket kletar sig fast vid mig. Varför säger han så egentligen? Vad tar man för sig av? Man tar för sig av maten, kakorna, efter vad som bjuds. Men är det verkligen ett sätt man kan beskriva sina medarbetare, kollegor på? Kan man ta för sig av sina medmänniskor?

J-ordet och en kritiker

Wilkinson & Pickets bok om Jämlikhet diskuteras i Sveriges Radios OBS. Idag hörde jag folkpartisten Jasenko Selemovics inlägg. Komikern Selemovic, frestas man att säga. Om det inte vore för att inlägget innehåller en lång rad av osakliga trick för att vilseföra åhöraren.

1. Förminska din motståndare och tillmäl honom dolda syften. Selemovic avfärdar den forskning som boken "Jämlikhetsanden" grundar sig på som "dubiös" och refererar därefter enbart till bokens innehåll som "tyckande".

2. Endast en av bokens författare, Richard Wilkinson, refereras. Kate Pickett nämns aldrig av Selemovic.

3. Wilkinson avfärdas med att han är en dålig kopia av Durkheim (en av sociologins fäder, dog 1917) och att han (Wilkinson) i 40 års tid har tyckt samma sak.

4. Wilkinson associeras med realsocialistiska diktaturer som Sovjet, Kuba och Nordkorea. I och för sig på ett helt felaktigt sätt, genom att hävda att det var det höga skattetrycket som tyngde det Sovjetiska folket.

5. När Selemovic börjar närma sig det som kan uppfattas som debattens kärna - om jämlik fördelning av resurser leder till att människor får bättre liv i meningen bättre hälsa - så hävdar Jasenko Selemovic med emfas att om människor får mera pengar så får de det bättre. Bättre för Selemovic verkar vara bara mera pengar. Så det är ytterligare ett sätt att föra bort debatten från dess ämne.

I ett kommentarsfält på OBS skrev jag nedanstående (något redigerat):

Jag drog efter andan när Selimovic kritiserade Wilkinsson & Picket utifrån följande tankefigur:

"Vi kan vifta med ett trollspö och skapa ett samhälle där de fattigaste och sämst ställda kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de rika får det fyra gånger så bra." (Med "bra" avser JS pengar)

Problemet är att Wilkinson&Picket ganska tydligt, med hjälp av god, officiell statistik, visar att "bra" i meningen pengar inte har någon självklar koppling till "bra" i meningen liv med god hälsa, medellivslängd, trygghet osv.

Den foskning Wilkinson & Picket grundar sin bok på avfärdar JS som "dubiösa forskningsmetoder" och refererar sedan enbart till deras forskningsresultat som tyckande. (Dessutom utesluter JS konsekvent Kate Pickett genom att enbart referera till Richard Wilkinson.)

Värdigt en äkta folkpartist försöker Selimovic att associera sina motståndare med Sovjetkommunism eller någon annan "socialistiskt" diktatur. Han hävdar att dessa diktaturer gjorde (gör) sina länder fattigare genom att försöka omfördela med "höga beskattningar och egalitet". Det känns lite krystat att hävda att det var höga skatter som präglade de sovjetiska femårsplanerna. Alla produktionsmedel var ju redan statligt ägda.

Vårat dilemma inför Afghanistan

Per Wirtén har skrivit en artikel i Arena om Afghanistan. Jag tycker att den på ett utmärkt sätt sammanfattar vad jag känner inför kriget där. Jag fasar för och avskyr kriget och bombningarna i Afghanistan. Samtidigt så rider mig marorna när jag tänker på vad som skulle hända om alla utländska trupper drogs bort.

Thåström sjunger i Imperiet eller är det Ebba Grön: "Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris".

Läs Wirtén och kommentera gärna!

Med Centerpartiet ur tiden

I en kommentar på Birger Schlaugs blogg hittar jag den mest träffande beskrivningen av Centerns metamorfos jag någonsin har sett.

"Centerpartiets strategi under de senaste åren måste vara något av det konstigaste som skådats i svensk politik.
Just när miljöfrågan, energifrågan och matfrågan blir som allra hetast - ja då överger man dessa kärnfrågor, och profilerar sig som nåt slags märkligt nyliberalt alternativ. I en tid när nyliberalismen är stendöd."

Av en anonym kommentator.

Råd inför en valrörelse

För det första: Jag måste verkligen rekommendera Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk" där hon belyser Danmark och Dansk Folkeparti på ett lysande sätt. Hur det partiet kunde bli stort och hur de förändrade Danmark.

Hon gjorde också en film (parallellt med boken) som finns att se på webben. Men för en politiskt intresserad person som gärna vill tänka efter lite emellanåt rekommenderar jag boken. Av naturliga skäl så innehåller boken mycket mera material, och det viktigaste finns nog bara i boken. Lena Sundström intervjuas dessutom i decembernumret av "Grönt".

Vad drar jag för slutsatser efter att ha läst Lena och funderat en aning själv?

Skapa inga emotioner kring SD. Det kommer bara att gynna dem. Om vi har ett förslag på en cykelbana och de röstar för - låt dem rösta för, man behöver inte göra någon som helst affär av det.

När de debatterar kommer de alltid att försöka få frågan att handla om invandrare/utlänningar. Man bör kort svara dem i en debatt men man ska inte ge sig in i intensiva diskussioner om invandring med dem. Det är den viktigaste lärdomen man kan dra av Lena Sundströms bok: Ju mera invandrare och invandring diskuteras i samhället, desto större kommer stödet för de främlingsfientliga att bli. Det spelar ingen roll hur diskussionen går, om man tycker att de rent logiskt eller sakligt förlorar debatterna. Deras stöd kommer att växa med varje invandringsdebatt. Lena S beskriver hur den danska samhällsdebatten och nyhetsbevakningen är en skrattspegel av samhället: Invandrare skildras som ett problem ur en eller annan vinkel i stort sett varje dag, i någonstans varje nyhetsprogram eller tidning. En skildring helt utan proportioner. (Jag har roat mig med att läsa recensioner av hennes bok, och den i "Politiken" visar just det. Recensenten är så fast i beskrivningen av invandrare som problem att han inte förstår Lena Sundströms bok.)

Mogens Glistrup och senare Dansk folkeparti fick Danmark dit. Numera finns det inget parti i Danmark att rösta på om man tycker att man ska få gifta sig med vem man vill efter att man har fyllt 18 år. Socialistisk Venstre (typ vänsterpartiet) höll länge emot och försökte tala om humanism osv. Men till och med de har gett sig in i tävlingen om att fördöma och reglera invandrare.

Ett av Sundströms råd i intervjun i "Grönt" är: Tävla i den gren ni är bäst i. Om vi försöker tävla i Sverigedemokraternas (enda) gren så kommer de att vinna. Kanske vi också om vi är tydliga och bra som motpoler - men definitivt Sverigedemokraterna. Och då kommer vi snart att ha ett annat Sverige.

Min tolkning av det är att vi ska gå till val på det vi tycker är allvarliga samhällsproblem. Om vi får en valdebatt som handlar om fördelningspolitik, klimatet, skatter, arbetslöshet osv så kommer SD bara att ha ett marginellt utrymme. Men om vi skapar emotion, alltså en känsloladdad debatt, kring Sverigedemokraterna och invandrare så kommer hela valdebatten att handla om det.

Media älskar känsloladdade frågor - lägger vi alla känslor på Sverigedemokraterna så är det de och deras frågor som hamnar i blixtbelysning. Jag har två små tips: 1. Läs Lena Sundström och 2. Lägg band på era känslor kring Sverigedemokraterna.

Evidensbaserad politik

"Bakom en tunn fasad av handlingskraft har vi i praktiken gett upp kampen för ett bättre samhälle, eftersom problemen ter sig olösliga. Mot denna apati ställer Wilkinson och Pickett begreppet ”evidensbaserad politik”. Om den rika världens politiker verkligen vill skapa en bättre framtid finns det bara en sak att göra: Minska inkomstskillnaderna."

Dan Josefsson refererar boken "Jämlikhetsanden" i Aftonbladet

Oförsonlighetens härjningar

Tyskland under mellankrigstiden: Besegrat, förnedrat och tvingat att betala ett stort skadestånd. Deras grannar satte sig på tyskarna och tvingade dem till underkastelse.

Somalia idag: Efter många års inbördeskrig efter tidigare krig med grannlandet Etiopien så blir det ett relativt lugn, med en relativ god ordning under "de islamiska domstolarna". Men eftersom den förra amerikanska administrationen inte trodde på att samtala med motståndare så uppmuntrade de Etiopien att invadera Somalia. Invasionen var inte så lyckad, den gamla fiendskapen mellan länderna minskade inte direkt, Etiopien har tvingats att dra sig tillbaka. Men nu är det inte de islamiska domstolarna som börjar få kontroll över landet, utan en mycket mera fundamentalistisk grupp som bekämpar en stor del av den lite lösliga koalition domstolarna utgjordes av.

Gaza, Palestina: Omvärldens bojkott av Hamas verkar ha gjort deras styre alltmera totalitärt. Oförsonligheten mellan olika palestinska grupper växer. Det möjligheternas fönster som jag tror fanns när arabvärldens mest folkvalda styre fick makten i Gaza har nog slagit igen.

Den läxa som Europa sade sig ha lärt av andra världskriget, som ledde till kol- och stålunionen och sedan till EU, verkar man inte tillämpa utanför Europas gränser. Den läxa som lärde oss att man kan inte demonisera en grupp eller ett land. Isolering, förtryck och förnedring leder inte till något gott. Det goda livet kan inte börja förrän vi inser att vi lever i en värld, vi måste tala med varandra. Vi måste leva tillsammans.

Livskvalitet och makaroner

I länder som Spanien och Italien har man hög medellivslängd trots lägre medelinkomst än i Sverige. Inkomsterna är också ojämnare fördelade. Det är ju trendigt att förklara hög medellivslängd i Sydeuropa med vin, oliver eller olivolja. Kosten har betydelse, men frågan är om det inte också finns sociala faktorer man borde undersöka? Jag minns en vacker majkväll när jag gick genom ett bostadsområde i Rom, det var strax innan skymningen. Utanför husen var det alldeles smockfullt med folk. Först trodde jag att det var någon särskild tillställning, men sedan insåg jag att det var vanliga människor som bodde i de vanliga storstadshöghusen längs gatan. De satt i parkremsan utanför och bara umgicks. Är jag fördomsfull om jag säger att i Sverige så hade 99% av dessa människor suttit inne i lägenheten med balkongdörren på glänt. Av de få som hade varit ute så hade man väl knappt mer än hälsat på varandra.

Hälsa och livsglädje är inget lättfångat, men nationalekonomerna har i alla fall inte något relevant att säga om det. Sverige har för väldigt länge sedan passerat den punkt där ekonomins samlade storlek har något med hälsa och medellivslängd att göra.

Jag läser en bok av en nationalekonom nu, Paul Krugmans "Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder". I ett avsnitt där han ger en bakgrund till den latinamerikanska krisen i slutet av 1980-talet beskriver han kort den ekononomiska politik som bedrevs i Mexiko fram till i början av 1980-talet: Väldigt försiktig och inåtvänd där man inte hakade på globaliseringens tillväxtmöjligheter. Mexiko hade en väldigt liten tillväxt, men de hade inte heller några kriser.

De hade inga kriser! En försiktig ekonomisk politik kan göra att man slipper kriser! Det låter helt fantastiskt tycker jag. Vad skulle inte det kunna betyda för folkhälsan och det allmänna välbefinnandet?

Tillitens eller rädslans politik?

Sverigedemokraterna argumenterar mot invandring och för "svenskhet". Det gör de med misstänksamhet mot och rädsla för "den andre", "den främmande". Numera är "den andre" nästan alltid muslim, ofta arab.

Men bygger man ett samhälle och en politik på rädsla så kommer det att förändra hela samhället. Det kommer att drabba syndabockarna "de främmande" värst, men man vet aldrig vad och vem som blir utpekad nästa gång. Vem är "osvensk" imorgon?

Vi har en regering som bygger en del av sin politik på misstänksamhet. Småbarnsföräldrar är misstänkta, numera måste de lämna in ett intyg på att barnen inte har varit på dagis när de VAB'ar. Alla nyttjare av våra socialförsäkringar är misstänkta - hårda kontroller och neddragna förmåner. Moderaterna förbereder ett förslag om ett "svenskhetskontrakt" innan man kan bli svensk medborgare.

Ett alternativ till ett Sverigedemokratiskt och borgerligt Sverige är ett Sverige där vi bygger samhället på tillit och förtroende för varandra. Det kommer att ge oss ett samhälle där vi kan trivas och må bra, där vi inte behöver känna misstänksamhet och missunnsamhet varje stund.

Dansk läxa!

Jag har just läst Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Antagligen den bästa läsning en politiskt intresserad kan ha i dessa tider. Inför ett valår när Sverigedemokraterna antagligen kommer stå i fokus, när de kanske kommer att komma in i riksdagen. Moderaterna laddar för att gå samma väg som Sverigedemokraterna, samma väg som Lars Leijonborg tog Folkpartiet redan 2002.

En av de viktigaste läxorna att lära sig från Danmark: Man kan inte slå Sverigedemokraterna på deras egen planhalva. Genom att diskutera flyktingpolitik, genom att komma med förslag om hårdare regler osv så kommer man bara att bekräfta deras världsbeskrivning. Men man kommer aldrig att slå dem, de främlingsfientliga kommer alltid att ha störst förtroende i en sådan debatt.

Det vi ska diskutera med Sverigedemokraterna är det vi är bra på: Miljöpolitik, socialpolitik, ekonomiskt politik och allt annat som vi kan - och som de inte kan.

Det vi ska diskutera med borgarna är klassfrågor - sjukförsäkringar, arbetslöshet, skatter osv. Det är klassiska vänster-högerfrågor som kan hålla Sverigedemokraternas problemformulering borta från förstasidorna.

Dessutom ska vi lära oss av populisterna: Var öppen och tillgänglig. Svara altid i telefon. Svara på frågor, kort och begripligt. Säg det du tror på och visa det!

Regeringens grisskandal

Jordbruksminister Erlandsson var den som lade ned djurskyddsmyndigheten och flyttade tillsynen från kommunerna till länsstyrelserna. Det blev en rejäl minskning av resurserna till djurtillsynen. Ansvaret för reglerna lades över på en myndighet som har som främsta uppgift att öka produktionen. Det är regeringens som har sett till att djurplågeriet kan utvecklas på svenska grisfarmer!

Vad jag egentligen ville prata under landstingsdebatten

Jag deltog i en debatt om sjukvården i Östergötland som Radio Östergötland ordnade idag. Det handlade om finanser, väntetider och fullvärdiga sjukhus. Debatten var bra tycker jag, men som alltid under styrda debatter är det svårt att ta upp det som verkligen betyder något.

Hur kommer det sig att Spanien och Italien har i stort sett samma medellivslängd som Sverige? Länder med betydligt lägre BNP per capita än Sverige, länder där rökningen är utbredd och där man inte har ett vägverk med nollvisioner?

Kan det vara så att rikedom och livskvalitet inte hänger ihop i utvecklade länder som i Sverige? Effektivare arbete, mer pengar i plånboken, mer konsumtion kanske inte ger oss högre livslängd och bättre livskvalitet.

(Vi vet i alla fall att tillväxt undergräver den offentliga sektorns finansiering. Vid tillväxt i samhället stiger tjänstesektorns kostnader mer än industrins.)

Känslosamt i fullmäktige

I landstingsfullmäktige idag så hade (s) lagt en inerpellation om psykvården i Linköping. i går kväll så läste jag en väldigt gripand krönika av Anna Jörgensdotter i ETC om Anna Odells konstverk om psykakuten och om Anna J's egna erfarenheter av psykvården. Efter lite inledning så läste jag högt ur delar av krönikan. Det blev känslosamt, rösten bar inte riktigt på slutet. Jag hoppas att det gick fram att patient- och medborgarperspektiv inte är så enkelt i alla sammanhang. För, som Anna J skriver: De som saknar röst saknar också makt.

Det märkliga är att ingen av mina partikamrater kommenterade mitt inlägg på den efterföljande lunchen. Jag fick beröm av Lars Stjernkvist och av Ricardo Olivares direkt efter inlägget. Men ingen annan nämnde det efteråt. Det är svårt att prata om känslor.

PS. länkar till Annas krönika och till LF-inslaget kommer när de publiceras på webben.

En borgerlighet mogen för prioriteringar?

I morgon ska vi i Landstinget i Östergötland ha ett temasammanträde om prioriteringar. Öppna prioriteringar i sjukvården började den förra majoriteten (s+mp+v) med 2003. Högljudda delar av den dåvarande oppositionen menade att prioriteringar var inget som politiker skulle syssla med. För att citera Finn Bengtsson, läkare och numera riksdagsledamot (m) så är prioriteringar "något som ska ske i mötet mellan läkare och patient". Kristdemokraterna menade att resutltatet av prioriteringarna blev "Svarta listan". Prioritera skulle vi icke. Nej. No. Non. Dabi.

Sedan blev det val och de borgerliga satt plötsligt i majoriteten. Nu skulle man fortsätta det arbete som vi faktiskt inledde i bred enighet (fram till mediestormarna 2003 när vissa fick kalla fötter) menade man. Men att kalla de beslut som har tagits i HSN sedan valet 2006 för prioriteringsbeslut är något av en överdrift. Verksamheterna har anmält in en rad saker som de anser att de behöver politiskt stöd och resurser för att göra. HSN har svarat till nästan alla: Jovisst det är bra, gör det ni - med befintlig budget. Endast till några enstaka områden har medel tillskjutits.

Nu har vi till morgondagens sammanträde fått ett jättebra underlag, framtagit av en av våra mest dugliga tjänstemän, Bengt-Göran Emtinger. Om underlaget är politiskt förankrat hos majoriteten och detta underlag anger riktning och tempo för det kommande prioriteringsarbetet, så finns det en chans att det blir riktigt bra. Kanske är cirkeln sluten nu för flera borgerliga politiker; Kan vi äntligen börja prioritera igen? Är det den snabbt vikande ekonomin som har tagit oss hit? (Igen, det var ju den som fick (s+mp+v) att börja.)

Om jag alls deltar i temadagens avslutande debatt så ska jag stryka medhårs med silkesvantar - så viktigt är det att jobba med prioriteringar på riktigt!

Försvarspolitisk debatt

I riksdagen var en försvarspolitisk debatt under måndagen. Efter reklamen på Försvarsbloggen kunde jag inte låta bli att lyssna lite. De som vågade säga något, föra några lite djupare resonemang, tyckte jag var Peter Rådström (mp) och Allan Widman (fp). Försvarsministern är alltid en besvikelse när han talar. Det han säger är tunnt och han vågar aldrig föra några ärliga resonemang. Han ägnar sig bara åt att försöka knipa billiga poänger i debatten, sådant som populärt kallas pajkastning.

Men mest komisk är definitivt Gunilla Wahlén (v). Hennes åsikter om försvarspolitiken är ganska exakt det gamla pensionerade officerare brukar säga bör vara vår försvarspolitik. (Förutom att de ju inte har några närmare uppfattningar om anslagsnivåer och liknande.) Det som är så komiskt är att det är vänsterpartiets politik! En stor värnpliktsarmé, med regemeten i varenda mellanstor stad och uppåt! En rejäl försvarsindistri med rejäla hemsnickrade vapen! Med dagens inlägg antydde t o m Gunilla att vi bör ge SAAB i uppdrag att tillverka helikoptrar också, så att vi slipper köpa det utomlands. (SAAB automobile kanske kan börja tillverka helikoptrar och vindkraftverk?! Det är väl nästan samma sak, och inte så olikt en bil, väl?). Och utomlands, dit ska vi minsann inte skicka en enda man! (För i vänsterpartiets försvar så är det väl bara män, som det var på det gamla goda 70-talet?) Och allt detta sak man få in i dagens anslag, minus några miljarder...

Jag deltog i en försvarspolitisk diskussion i Linköping som Svenska Freds och några frivilligorganisationer anordnade. Hon var den enda rikspolitikern, så jag hade väl lite förväntningar på vad hon skulle säga. Hon drog i huvudsak resonemanget jag refererar ovan. Jag kom då med lite invändningar och i all vänskaplighet bad henne utveckla sig lite eftersom jag inte fick ihop det. Men hon blev snarast förbannad på mig, det skar sig snabbt.

Ofred i år igen?

Högern har gått starkt framåt i det israeliska valet. Trots att Tzipi Livni, partiledare för mittenpartiet Kadima i valrörelsens slutspurt rapporteras ha nämnt fred vid ett par tillfällen, så är det ändå löften om oförsonlighet som har präglat den israeliska valrörelsen, enligt medierapporteringen.

De enda som kan kosta på sig att vara för ofred är de som känner sig säkra på att tjäna på ofreden. Och de som inte har något kvar att förlora på den.

Pirater och korvetter

Utanför Somalia och på flera andra håll i världen förekommer det att pirater kapar fartyg. När detta skrivs så håller pirater ett ukrainskt fartyg lastat med vapen, bl a ett stort antal stridsvagnar. Detta fartyg är omringat av militärfartyg från Europa och USA. Sverige har beslutat att bidra med en korvettstyrka som ska patrullera utanför Somalias kust för att motverka piratverksamheten enligt nyhetstelegrammen.

Piratverksamheten utanför Somalia lär ha startat som en reaktion på det omfattande illegala rovfisket i Somalias fiskevatten. Det är till stor del europeiska fiskefartyg som står för detta illegala rovfiske, som också pågår i många andra afrikanska länders fiskevatten.

Skall korvettstyrkan eller andra åtgärder äntligen vidtas för att stoppa det illegala fiske som berövar många afrikaner deras försörjning och deras mat för dagen? Eller ska det bara bli sedvanlig kolonial kanonbåtsdiplomati?