onsdag 25 februari 2009

En borgerlighet mogen för prioriteringar?

I morgon ska vi i Landstinget i Östergötland ha ett temasammanträde om prioriteringar. Öppna prioriteringar i sjukvården började den förra majoriteten (s+mp+v) med 2003. Högljudda delar av den dåvarande oppositionen menade att prioriteringar var inget som politiker skulle syssla med. För att citera Finn Bengtsson, läkare och numera riksdagsledamot (m) så är prioriteringar "något som ska ske i mötet mellan läkare och patient". Kristdemokraterna menade att resutltatet av prioriteringarna blev "Svarta listan". Prioritera skulle vi icke. Nej. No. Non. Dabi.

Sedan blev det val och de borgerliga satt plötsligt i majoriteten. Nu skulle man fortsätta det arbete som vi faktiskt inledde i bred enighet (fram till mediestormarna 2003 när vissa fick kalla fötter) menade man. Men att kalla de beslut som har tagits i HSN sedan valet 2006 för prioriteringsbeslut är något av en överdrift. Verksamheterna har anmält in en rad saker som de anser att de behöver politiskt stöd och resurser för att göra. HSN har svarat till nästan alla: Jovisst det är bra, gör det ni - med befintlig budget. Endast till några enstaka områden har medel tillskjutits.

Nu har vi till morgondagens sammanträde fått ett jättebra underlag, framtagit av en av våra mest dugliga tjänstemän, Bengt-Göran Emtinger. Om underlaget är politiskt förankrat hos majoriteten och detta underlag anger riktning och tempo för det kommande prioriteringsarbetet, så finns det en chans att det blir riktigt bra. Kanske är cirkeln sluten nu för flera borgerliga politiker; Kan vi äntligen börja prioritera igen? Är det den snabbt vikande ekonomin som har tagit oss hit? (Igen, det var ju den som fick (s+mp+v) att börja.)

Om jag alls deltar i temadagens avslutande debatt så ska jag stryka medhårs med silkesvantar - så viktigt är det att jobba med prioriteringar på riktigt!

tisdag 24 februari 2009

Försvarspolitisk debatt

I riksdagen var en försvarspolitisk debatt under måndagen. Efter reklamen på Försvarsbloggen kunde jag inte låta bli att lyssna lite. De som vågade säga något, föra några lite djupare resonemang, tyckte jag var Peter Rådström (mp) och Allan Widman (fp). Försvarsministern är alltid en besvikelse när han talar. Det han säger är tunnt och han vågar aldrig föra några ärliga resonemang. Han ägnar sig bara åt att försöka knipa billiga poänger i debatten, sådant som populärt kallas pajkastning.

Men mest komisk är definitivt Gunilla Wahlén (v). Hennes åsikter om försvarspolitiken är ganska exakt det gamla pensionerade officerare brukar säga bör vara vår försvarspolitik. (Förutom att de ju inte har några närmare uppfattningar om anslagsnivåer och liknande.) Det som är så komiskt är att det är vänsterpartiets politik! En stor värnpliktsarmé, med regemeten i varenda mellanstor stad och uppåt! En rejäl försvarsindistri med rejäla hemsnickrade vapen! Med dagens inlägg antydde t o m Gunilla att vi bör ge SAAB i uppdrag att tillverka helikoptrar också, så att vi slipper köpa det utomlands. (SAAB automobile kanske kan börja tillverka helikoptrar och vindkraftverk?! Det är väl nästan samma sak, och inte så olikt en bil, väl?). Och utomlands, dit ska vi minsann inte skicka en enda man! (För i vänsterpartiets försvar så är det väl bara män, som det var på det gamla goda 70-talet?) Och allt detta sak man få in i dagens anslag, minus några miljarder...

Jag deltog i en försvarspolitisk diskussion i Linköping som Svenska Freds och några frivilligorganisationer anordnade. Hon var den enda rikspolitikern, så jag hade väl lite förväntningar på vad hon skulle säga. Hon drog i huvudsak resonemanget jag refererar ovan. Jag kom då med lite invändningar och i all vänskaplighet bad henne utveckla sig lite eftersom jag inte fick ihop det. Men hon blev snarast förbannad på mig, det skar sig snabbt.

onsdag 11 februari 2009

Ofred i år igen?

Högern har gått starkt framåt i det israeliska valet. Trots att Tzipi Livni, partiledare för mittenpartiet Kadima i valrörelsens slutspurt rapporteras ha nämnt fred vid ett par tillfällen, så är det ändå löften om oförsonlighet som har präglat den israeliska valrörelsen, enligt medierapporteringen.

De enda som kan kosta på sig att vara för ofred är de som känner sig säkra på att tjäna på ofreden. Och de som inte har något kvar att förlora på den.