söndag 13 april 2014

Det stora sveket

Skäggetorp är ett av de mest utsatta områdena i Sverige. Hösten 2012 gjorde Katarina Gunnarsson ett reportage i Studio ett. Hon hade intervjuat ungdomar som hade kört på gymnasiet, kört på komvux, som nu stod helt utan vettig sysselsättning, utan att komma in i samhället. Som hade börjat gråta under intervjun, så utlämnade i ett Sverige där de inte får någon plats. Det finns stadsdelar i Linköping där 1/3 av ungdomarna är Neets. Neet är en förkortning av "Not in Employment, Education or Training"

Skäggetorp är så oerhört nära stadens centrum, så oerhört nära Barhäll och andra välmående stadsdelar. I många andra städer ligger de utsatta stadsdelarna ganska långt från de välbärgade och från centrum, här är det bara 7 min med buss eller en behaglig cykeltur till stadshuset.

Självklart vet jag att det finns många goda krafter i Skäggetorp också, Corren intervjuar Nader Ghaemi som berättar om föreningsliv och andra civila krafter. Nader är väldigt kritisk mot kommunens förvaltningar som inte sköter sig. Personligen så tycker jag att Nader underdriver när han säger att det är stuprör i de centrala kommunförvaltningarna. Istället har de olika förvaltningscheferna under ganska lång tid ägnat sig åt revirstrider och att bekämpa varandra, detta accentuerades förstås under den period kommunen saknade ordinarie kommundirektör. Samma förhållande har rått på bolagssidan där de olika direktörerna under lång tid har ägnat sig åt att motarbeta varandra i olika grad. Tydligen har de precis på sistone (kanske av den nye kommundirektören?) blivit anmodade att samarbeta, vilket tydligen har gjort att de inte längre öppet motarbetar varandra, men det är inget roligt läge den kommunala förvaltningen och politiken befinner sig i, enligt min mening. Ändå har Linköping så bra förutsättningar!

Skäggetorp och Ryd behöver en mängd sociala insatser för arbete, utbildning, företagande och annat stärkande, men stadsdelarna behöver också en stadsbyggnadsmässig insats. Skäggetorp är nästan ett unikt exempel på den radikalt funktionsuppdelade staden. I visionen skulle den vara en trygg sluten värld, ingen biltrafik, promenadvägar till skola och affärer och stilistiskt formad som ett fartyg. Om man tittar på det från motorvägen är det verkligen fartygets silhuett som möter en, en brygga sticker upp ur morgondimmorna, Skäggetorp centrum, omgärdat av de lägre husen som formar skrovet. Bara ett par landgångar som anslutning till den hotfulla omvärlden. Tanken är så vacker och så fel!

Stadsdelen behöver stadsbyggnadsprojekt som bygger ihop den med resten av staden, den ska inte kännas som en annan del så fort man kommer under järnvägen, så fort man svänger av från Bergsvägen. Mellan husen saknas också i stor utsträckning den småsakliga rumsindelningen som gör att man kan göra sig hemmastadd, som gör att man kan etablera sig i sitt kvarter. Då kan man också ta makten över det, man kan hålla kriminalitet och gäng borta, etablera en social kontroll. Exempel finns från många håll, t ex NY.

Från Miljöpartiets sida har vi försökt lyfta de utsatta stadsdelarna. Vi har inte gjort det tillräckligt och absolut inte framgångsrikt, tydligtvis! Men vi har ändå argumenterat för att bomässan skulle varit ett stadsdelsomvandlingsprojekt i Skäggetorp, vi har försökt få till en kulturpark, nytt bad och lite andra saker.