I landstingsfullmäktige idag så hade (s) lagt en inerpellation om psykvården i Linköping. i går kväll så läste jag en väldigt gripand krönika av Anna Jörgensdotter i ETC om Anna Odells konstverk om psykakuten och om Anna J's egna erfarenheter av psykvården. Efter lite inledning så läste jag högt ur delar av krönikan. Det blev känslosamt, rösten bar inte riktigt på slutet. Jag hoppas att det gick fram att patient- och medborgarperspektiv inte är så enkelt i alla sammanhang. För, som Anna J skriver: De som saknar röst saknar också makt.
Det märkliga är att ingen av mina partikamrater kommenterade mitt inlägg på den efterföljande lunchen. Jag fick beröm av Lars Stjernkvist och av Ricardo Olivares direkt efter inlägget. Men ingen annan nämnde det efteråt. Det är svårt att prata om känslor.
PS. länkar till Annas krönika och till LF-inslaget kommer när de publiceras på webben.
